we're off to never-never land.
ÅÅÅÅHÅÅÅ. herre. läste precis sista inlägget jag skrev. dog lite. det var början på något som kanske var/ är slutet på något jävligt vackert. nä, det hoppas jag inte. men jag vaknade en morgon och insåg det jag länge hade haft i bakhuvudet.. allt festande, allt bråkande.. hur jävla elak jag var..
morgonen jag vaknade och kände i hela kroppen, att jag var tvungen att säga/ göra något. det var dags nu, klarade inte med mig själv i 1 sekund till på det viset. dagen innan hade jag festat, han hade cyklat till slussen 4 på morgonen för att hämta mig, men jag sa att jag ville ta bussen så han fick cykla tillbaka utan mig.. han blev arg, jag blev argare. alltså jag skäms så mkt för det och fattar knappt att jag ens skriver det här.. så när jag vaknade den morgonen, så förstod jag att sådär gör man FAN inte mot någon man älskar så mycket som jag gör om inget var fel..
jag hade liksom nått botten. hela min kropp mådde dåligt. kunde inte göra något annat, var tvungen att säga något. det var det värsta jag har gjort i mitt liv hittills. att säga till den man älskar så otroligt jävla mycket att man inte mår bra i förhållandet, att man måste pausa. att han bara grät och grät. att jag dog. var helt förstörd, även fast vi lugnade oss. tog mig 2 dagar innan jag slutade gråta varje gång jag hörde/såg hans namn, eller hörde hans röst. sen kändes det bättre och bättre. hade fantastiska människor som hjälpte mig. kom ihåg att jag åkte till lucas och johannes som var sjukt bakis & hade jobbat hela dagen. tvingade dom att dricka med mig. sen ställde britta upp också. jag orkade inte prata med mina nära och kära, orkade inte förklara. när jag väl gjorde det så var det ändå ingen som förstod, men hur skulle jag kunna förklara något som jag själv inte förstår?
jag ringde till B direkt. helt förstörd, kunde inte prata., och det jag lovade henne då var att inte fly. och det är nog det enda jag har gjort. varit med folk 24/7, ingen har fått lämna mig själv.. jag & mina vänner från grönan som en liten grupp, terapi grupp för mig typ. dom tog verkligen hand om mig. dom förstod, det var dom som var med mig i kebaben mitt i världens rush och jag bara bryter ihop och står i nödutgång och storbölar. då kom elin och tröstade mig. det var dom som har suttit uppe nätter och låtit mig pratat ut. jag orkade bara inte förklara för någon. inte för min sis, inte för mamma och pappa.. för bini visste väl ändå halvt. eller hon förstod nog bättre än vad jag själv gjorde.
denna sommar har gått så jävla snabbt. för snabbt, jag har inte hängt med för fem jävla öre. allt är som en dimma för mig. jag har träffat fantastiska människor. denna sommar har nog varit en av dom bästa, men ändå inte. jag har kommit till vissa vägskäl här i livet (som mamma säger) och måste börja ta beslut. och det har jag skjutit på.
jag insåg hur jag har betett mig mot min mice samma sekund som jag insåg att det inte är 100 på att det alltid är vi. när vi pausade. och det kändes så skönt att jag direkt insåg det och jag inte tog han för givet. jag kunde inte fortsätta sådär som vi gjorde, jag pausade innan det var försent, innan vi hade dödat förhållandet helt. jag behövde sakna honom och inse så mycket.
det som irriterar mig är att folk tror dom vet så mycket och tror sig att dom ska få veta allt. att allt bara blir bra igen. som om att när jag "bestämmer" mig för att "nä men nu kan vi bli ihop igen" , som att allt är svart eller vitt. (och tro mig det önskar jag också) men det funkar inte så i verkliga livet, tyvärr. det är så mycket som ska bli bra. jag måste hitta mig själv. framför allt måste VI hitta oss själva. jag vill veta att jag kan klara mig & att han kan klara sig. jag vet inte hur mycket tid VI behöver. jag är inte lätt att leva med, och tänk då att jag måste leva med mig själv VARJE jävla dag..
så snälla ni, som tror att ni vet så jävla mycket (hälften av er har inte ens varit i ett RIKTIGT förhållande) kan ni bara sluta fråga så jäkla mycket, för jag har inga svar. ingen av oss har det. och det är DÄRFÖR jag inte orkar prata med vissa av er. var i helvete tror ni att ni har rätten att veta allt om oss? det gör fortfarande riktigt ont. låt oss bara vara, sluta leka doktor phill och tro att ni kan ändra honom , för det kan ni inte. han är som han är om jag får citera han själv, och jag är tyvärr som jag är.
allt är på ngt sätt så jäkla luddigt, men ändå ganska klart. när vissa saker blev lättre, blev andra mycket svårare. jag ska förmodligen till frankrike och säsonga .. emma har en syster där osv.. det kändes som en stor chans för mig, och det är något jag verkligen vill, och har velat & det vet micke. och det visste han från dag 1. men han tror inte att vi kommer kunna vara tillsammans då. han vet inte ens om han vill försöka med ett distans förhållande. han vill inte följa med. och det är det som gör allt så jävla jobbigt. jag vill göra det jag vill göra, men samtidigt älskar jag den där killen jävligt mycket. och den här pausen har fått mig att inse saker. att jag måste få göra vad jag vill, och han vad han vill. och att jag måste nog ta denhär chansen, för det SISTA jag vill är att sitta om 20 år och ångra mig. jag önskade att nöjde mig med svensson livet, att jag inte önskade att jag vill så mycket. men det gör jag inte. jag måste leva mitt liv. micke förstår väl, men ändå inte känns det som ibland. det känns som att han NU börjar fröstå på riktigt att jag verkligen inte klarar av att stanna kvar här. jag kanske åker dit i en månad och allt är skit. men då testade jag. man får testa och misslyckas. hellre testar jag och misslyckas än att inte testa alls och undra hur det skulle vara, ångra mig. och världens ångest har jag också inför 1a okt. då slutar jag på grönan. har sökt hur mkt jobb som helst, och ringt runt.
just nu står jag mellan valet och kvalet, känns det som. ingen aning. önskade att B bara kunde bestämma åt mig, men det funkar tydligen inte så. varför är inte livet bara enkelt som att välja mellan vanilj och choklad? VARFÖR RÄCKER DET INTE BARA MED ATT ÄLSKA EN MÄNNISKA SÅ DET VÄRKER SOM FAN I HJÄRTAT?! livet är så jävla orättvist ibland.
puuuuh.. sådär månaders av känslor (typ) är nere i ett inlägg. tack till världens finaste pappa för att du har funnits där och förstår mig, och låtit mig ha 2 tjejor springades omkring. <3 och alla fina vänner, även fast vi knappt setts denna sommar. men nu förstår ni varför. har bara inte orkat.
det är mycket känslor och ångest inom mig. vill bara andas ut på riktigt. vara säker min sak. idag är 1a natten själv sen allt, sen hur länge som helst. herregud. inte en dag för tidigt kanske? hehe.
om någon någonsin varit osäker (fast det har nog varit jävligt svårt att missa) - jag älskar micke mer än något annat och vet att jag ALDRIG kommer hitta en bättre än kille än han. det är därför allt är jävligt komplicerat just nu kan man säga.
/ sanera
morgonen jag vaknade och kände i hela kroppen, att jag var tvungen att säga/ göra något. det var dags nu, klarade inte med mig själv i 1 sekund till på det viset. dagen innan hade jag festat, han hade cyklat till slussen 4 på morgonen för att hämta mig, men jag sa att jag ville ta bussen så han fick cykla tillbaka utan mig.. han blev arg, jag blev argare. alltså jag skäms så mkt för det och fattar knappt att jag ens skriver det här.. så när jag vaknade den morgonen, så förstod jag att sådär gör man FAN inte mot någon man älskar så mycket som jag gör om inget var fel..
jag hade liksom nått botten. hela min kropp mådde dåligt. kunde inte göra något annat, var tvungen att säga något. det var det värsta jag har gjort i mitt liv hittills. att säga till den man älskar så otroligt jävla mycket att man inte mår bra i förhållandet, att man måste pausa. att han bara grät och grät. att jag dog. var helt förstörd, även fast vi lugnade oss. tog mig 2 dagar innan jag slutade gråta varje gång jag hörde/såg hans namn, eller hörde hans röst. sen kändes det bättre och bättre. hade fantastiska människor som hjälpte mig. kom ihåg att jag åkte till lucas och johannes som var sjukt bakis & hade jobbat hela dagen. tvingade dom att dricka med mig. sen ställde britta upp också. jag orkade inte prata med mina nära och kära, orkade inte förklara. när jag väl gjorde det så var det ändå ingen som förstod, men hur skulle jag kunna förklara något som jag själv inte förstår?
jag ringde till B direkt. helt förstörd, kunde inte prata., och det jag lovade henne då var att inte fly. och det är nog det enda jag har gjort. varit med folk 24/7, ingen har fått lämna mig själv.. jag & mina vänner från grönan som en liten grupp, terapi grupp för mig typ. dom tog verkligen hand om mig. dom förstod, det var dom som var med mig i kebaben mitt i världens rush och jag bara bryter ihop och står i nödutgång och storbölar. då kom elin och tröstade mig. det var dom som har suttit uppe nätter och låtit mig pratat ut. jag orkade bara inte förklara för någon. inte för min sis, inte för mamma och pappa.. för bini visste väl ändå halvt. eller hon förstod nog bättre än vad jag själv gjorde.
denna sommar har gått så jävla snabbt. för snabbt, jag har inte hängt med för fem jävla öre. allt är som en dimma för mig. jag har träffat fantastiska människor. denna sommar har nog varit en av dom bästa, men ändå inte. jag har kommit till vissa vägskäl här i livet (som mamma säger) och måste börja ta beslut. och det har jag skjutit på.
jag insåg hur jag har betett mig mot min mice samma sekund som jag insåg att det inte är 100 på att det alltid är vi. när vi pausade. och det kändes så skönt att jag direkt insåg det och jag inte tog han för givet. jag kunde inte fortsätta sådär som vi gjorde, jag pausade innan det var försent, innan vi hade dödat förhållandet helt. jag behövde sakna honom och inse så mycket.
det som irriterar mig är att folk tror dom vet så mycket och tror sig att dom ska få veta allt. att allt bara blir bra igen. som om att när jag "bestämmer" mig för att "nä men nu kan vi bli ihop igen" , som att allt är svart eller vitt. (och tro mig det önskar jag också) men det funkar inte så i verkliga livet, tyvärr. det är så mycket som ska bli bra. jag måste hitta mig själv. framför allt måste VI hitta oss själva. jag vill veta att jag kan klara mig & att han kan klara sig. jag vet inte hur mycket tid VI behöver. jag är inte lätt att leva med, och tänk då att jag måste leva med mig själv VARJE jävla dag..
så snälla ni, som tror att ni vet så jävla mycket (hälften av er har inte ens varit i ett RIKTIGT förhållande) kan ni bara sluta fråga så jäkla mycket, för jag har inga svar. ingen av oss har det. och det är DÄRFÖR jag inte orkar prata med vissa av er. var i helvete tror ni att ni har rätten att veta allt om oss? det gör fortfarande riktigt ont. låt oss bara vara, sluta leka doktor phill och tro att ni kan ändra honom , för det kan ni inte. han är som han är om jag får citera han själv, och jag är tyvärr som jag är.
allt är på ngt sätt så jäkla luddigt, men ändå ganska klart. när vissa saker blev lättre, blev andra mycket svårare. jag ska förmodligen till frankrike och säsonga .. emma har en syster där osv.. det kändes som en stor chans för mig, och det är något jag verkligen vill, och har velat & det vet micke. och det visste han från dag 1. men han tror inte att vi kommer kunna vara tillsammans då. han vet inte ens om han vill försöka med ett distans förhållande. han vill inte följa med. och det är det som gör allt så jävla jobbigt. jag vill göra det jag vill göra, men samtidigt älskar jag den där killen jävligt mycket. och den här pausen har fått mig att inse saker. att jag måste få göra vad jag vill, och han vad han vill. och att jag måste nog ta denhär chansen, för det SISTA jag vill är att sitta om 20 år och ångra mig. jag önskade att nöjde mig med svensson livet, att jag inte önskade att jag vill så mycket. men det gör jag inte. jag måste leva mitt liv. micke förstår väl, men ändå inte känns det som ibland. det känns som att han NU börjar fröstå på riktigt att jag verkligen inte klarar av att stanna kvar här. jag kanske åker dit i en månad och allt är skit. men då testade jag. man får testa och misslyckas. hellre testar jag och misslyckas än att inte testa alls och undra hur det skulle vara, ångra mig. och världens ångest har jag också inför 1a okt. då slutar jag på grönan. har sökt hur mkt jobb som helst, och ringt runt.
just nu står jag mellan valet och kvalet, känns det som. ingen aning. önskade att B bara kunde bestämma åt mig, men det funkar tydligen inte så. varför är inte livet bara enkelt som att välja mellan vanilj och choklad? VARFÖR RÄCKER DET INTE BARA MED ATT ÄLSKA EN MÄNNISKA SÅ DET VÄRKER SOM FAN I HJÄRTAT?! livet är så jävla orättvist ibland.
puuuuh.. sådär månaders av känslor (typ) är nere i ett inlägg. tack till världens finaste pappa för att du har funnits där och förstår mig, och låtit mig ha 2 tjejor springades omkring. <3 och alla fina vänner, även fast vi knappt setts denna sommar. men nu förstår ni varför. har bara inte orkat.
det är mycket känslor och ångest inom mig. vill bara andas ut på riktigt. vara säker min sak. idag är 1a natten själv sen allt, sen hur länge som helst. herregud. inte en dag för tidigt kanske? hehe.
om någon någonsin varit osäker (fast det har nog varit jävligt svårt att missa) - jag älskar micke mer än något annat och vet att jag ALDRIG kommer hitta en bättre än kille än han. det är därför allt är jävligt komplicerat just nu kan man säga.
/ sanera
