Sover hos mamma idag,. Ångest inför inflyttningen imorn.. Ren ångest, det är jobbigt & jag vill verkligen inte. Spelar ingen roll hur fint det är eller hur bra det kommer bli, jag vill bara liksom inte. Kommer förmodligen deppa ihop, men men det går väl över någon gång kanske..
Jag kanske låter fånig som tjatar om hur jobbigt det är, men mina föräldrar, min familj är min trygghet, min kärna till livsglädje, jag älskar att ha dom nära mig. Psykologen sa att jag är en trygghetsnarkoman som redan hade anlag för att vara det men så var jag med om del saker när jag var liten då min trygghet helt försvann.. Som jag sagt tidigare så sitter det kvar. Och jag är livrädd.
Det känns inte som mitt hem, för mitt hem är där min familj är, hela min familj.
Micke tycker också att det jobbigt, såklart alla tycker väl det. Men för han är det jobbigt att han inte kan fråga en förälder om hjälp som han sa , att vi måste ta besluten själva, ingen trygghet att fråga någon.
För mig handlar det om att ha dom nära, att bara kunna gå till vardagsrummet & sätta mig hos pappa och få en kram & bli tröstad för dom ser om jag är ledsen, och nu i graviditeten hsr jag varit så jäkla glad av att bo hemma för att bara där har det varit en trygghet att bo med mina föräldrar , dom hsr båda varit med om detta förut och stöttat mig & lugnat mig en massa när jag inte riktigt vet hur jag ska känna osv. Framförallt mamma har varit ett sånt stöd, så skönt att bo hemma för att hon hsr varit med hela tiden & hjälpt mig.. Och mamma & pappa har varit så förstående också. Och fått en jävla massa kärlek av alla..
Jag vill vara en del i deras vardag & få vara med , inte sitta ensam i en lägenhet när Micke jobbar och så :( jag vet att det är en del av att bli vuxen , men jag vill inte bli vuxen..

Det känns bara så jäkla tungt & jobbigt, allt på en gång som alla varande oss för. Men det är jäkligt jobbigt iallafall.. Jag försöker tänka att detta är för Micke & flubber som jag gör det för, men det blir liksom inte lättare för det.. Jag är kanske bara ett sånt barn som aldrig kommer klippa navelsträngen som andra gör, jag delar allt med mina föräldrar, berättar allt, dom vet det mesta om mig & så kommer det fortsatt vara..
Nu bidrar väl mina gravid hormoner till alla mina känslor också .. Men det är så jag känner & det är gulligt att ni säger att det blir bättre, men tyvärr hjälper det inte nu.. Hoppas bara jag inte blir allt för ledsen & mina älsklingar inte glömmer bort mig i lägenheten.. Hehe.

Ska sova hos pappa på onsdag & torsdag för att Micke jobbar kväll så det ska bli skönt! Mjukstart i lägenheten ..

Lilla Sandra ska bli stora tjejen.. Vill inte, vill bara vara mamma & liten..

/ sanera