Ligger med tuttarna i värdet igen, precis fått i mig lite middag.. Amma verkar vara det enda som hjälper idag, annars skriker han bara.. Efter en halvjobbig natt hade det varit skönt att få sova lite, men så lär det nog ej bli har jag en känsla av..

Jag är helt slut, orkar inte amma varannan timme. Men med bebis finns det inget som heter "orkar inte" , bara slänga fram tuttarna iallafall.

Alla berömmer mig för mitt tålamod när han bara skriker & skriker, att jag är lugn ändå även fast han har skrikit & skriker hur länge som helst & jag är själv förvånad över hur mycket jag orkar.. Ibland undrar jag om jag liksom ignorerar skrikert eller hur jag orkar, men jag är bara lugn för det finns inga andra sätt att hantera bebisar eller barn. Man kan Inte skrika på en bebis, man kan bli trött, less & irriterad men det är inget som hjälper ändå..

Men oavsett all beröm så är jag på riktigt typ en minut ifrån ett sammanbrott. På riktigt. Jag vet inte hur jg orkar allt, gör nog inte det. Går snart in i väggen. Dessvärre så får Micke ta smällen befarar jag, varnade han. Önskade att jag var en supermamma, men jag är bara vanliga Sandra & jag är helt slut. Helt jävla matt. Fyfan. Ibland vet jag inte ens vad jag känner eller hur jag ska hantera alla dessa känslor..

Men när min lilla kille kollar på mig med sina stora blåa ögon så smälter jag & orkar allt en liten stund till ❤

/ sanera