när man mår dåligt eller när man går igenom något jobbigt eller något väldigt stort , så får man liksom det där stödet av sina vänner & familj.. det är ju så att man liksom lite räknar med det, men ändå inte. jag menar ,jag vet att dom finns där & ställer upp.

 

MEN jag tror bara inte att jag visste hur mycket dom finns där & hur mycket dom ställer upp.. är chockad, faktiskt. men jävligt glad. framförallt till mina två älskade vänner E & B. & mamma & pappa. jag är så glad & lycklig att jag har er. att ni orkar. jag vet inte om jag hade orkat på samma sätt , framförallt inte om jag var B. jag hade verkligen inte klandrat dig om du inte orkade. verkligen inte. istället så finns du där & stöttar mig ändå. det är fan jävligt stort.

Och E, du är så fin.. haha, gör allt för att inte påverka mig.. åh, alla dessa samtal och våra (mina) gråtattacker.

 

jag undrar, när man är en mamma eller pappa. som min mamma & pappa. så får dom reda på detta. jag undrar om dom ändå innerst inne blir besviken på mig. eller dom verkligen tycker att jag får göra mina egna val , och dom har sinnesro med det. fast å andra sidan tror jag det. att dom tror på mig iallafall & hjälper mig på min nya väg genom livet.

 

jag är bara så glad över allt stöd. detta är bara ändå bara början för vad som komma skall. jag är livrädd. jag är så rädd att jag vill ligga & gråta hela dagarna. tänk om vi inte hittar jobb? fast jag söker ALLT jag ser, ändrar mina ansökningar 390000 ggr.. och det skiter sig med lägenheten?

tänk om, världens hemskaste tanke, men ändå realistiskt. tänk om , allt inte faktiskt löser sig? jag kommer vara en mamma. glad. men ledsen. ?

 

jag är rädd att vi tog vatten över huvudet. fast ändå är jag inte det. jag är ändå säker på min sak. fast jag vet att vägen dit är inte så jävla säker.

 

i slutet av dagen, ovasett stöd, så är det jag & micke som sitter där utan pengar , men ett liv som vi måste försörja. inte du, inte någon annan än han & jag. och i slutet av dagen så kommer ingen annan än vi förstå vad vi går igenom. kanske mamma & pappa lite då. men ingen som inte har gått igenom samma sak.

 

det gör mig också lite rädd. men ändå är jag glad. jag bär faktiskt på ett mirakel. och om jag får bestämma så vill jag ha 7e maj idag. tanken på detta får allt annat att verka så litet & obetydligt. jag & micke kommer bli världens bästa föräldrar. vi kommer klara allt. för det  måste vi. och vi har underbara vänner & familj, som kommer hjälpa oss så gott de kan. det vet jag.

 

jag är livrädd, men lycklig & glad. min största längtan & dröm har gått u uppfyllelse. inte som jag hade planerat dock, men livet blir FAN aldrig som man planerar. och det är det första jag ska lära mitt lilla barn.

 

/ sanera