så nu har jag sökt en massa jobb. bara för att man är sjuk så betyder det inte att man får ligga på latsidan om man vill komma någonstans! finns ursäkter till allt.. hm..

jag är 20 år, snart 21. & det var INTE såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle se ut vid min ålder. inte kommit NÅGONSTANS i livet. jag trodde med all säkerhet att jag skulle ha barn. & jobb.
 fast jag visste inte vad. men helt ärligt så trodde jag att jag skulle vara ihop med någon kille som behandlade mig "sådär" men jag älskade ju han & jag har barn med han, att han bara skulle sitta på sitt arsle medans jag slet mig med att städa, laga mata, tvätta diska & osv. ta hand om barnet & jobba. jag vet inte varför jag trodde det. kanske för att de enda förhållanden jag har sett har typ sett ut så. alternativt ensamstående mamma. Det är ju det jag har sett, och det jag kan relatera till. ALDRIG trodde jag att jag skulle hitta en sån fin man! & känna i 20 års ålder att VI kommer vara ihop resten av livet, till och med gifta oss. det trodde jag kanske aldrig att jag skulle göra.
Nu är jag 21 & jag blir så JÄVLA ledsen när jag tänker på att jag inte kommer få barn innan jag är typ 23.. Ville / vill så gärna vara en UNG mamma. & jag tycker man blir "för gammal" för en ung mamma runt 20.. Alla säger "men herregud, du är så ung" .. Nä, jag är 21 och har inte kommit någonstans. bor fortf hemma.

Min mamma var 21, skulle fylla 22. och jag ÄLSKAR att mina föräldrar var så "unga".. kan prata med allt med dom & dom kommer med råd & vi står varandra väldigt nära. men som tex med mickes föräldrar som är 50 alltså betydligt äldre, så har en "föräldrar relation" med sina, och jag vill ha den där kompisrelation med mina barn, som jag har med mina! Micke pratar mer "allvarliga" saker med mina föräldrar än vad han gör med sina..

Jag har någon form av åldersnoja.. & kämpar hela tiden med att hitta ett jävla jobb så jag kan få resa utan att mamam gnäller innan jag börjar föda barn. Ja, för inte nog med att jag vill vara en ung mamma, så vill jag hinna resa en massa. men jag kommer ju typ vara 30 när jag får barn.. FÖR gammal!
det här är sjukt men sant; ibland gråter jag för att jag inte har barn, för att jag inte kommer bli en ung mamma, för att jag inte har ett jobb. ibland tänker jag; äh vafan tar ut min p-ring & blir med barn! & sen tänker jag jag vill INTE få barn på det sättet.
jag vill vara lite som mina föräldrar. dom hade inte varit ihop länge innan dom fick mig. jag & micke har varit tillsammans i snart 2 år. micke säger att jag allatid vill ha allt så fort. att jag måste njuta av livet. MEN SJÄLVKLART! men vad är det av att njuta av när man jobbar 2 dagar i veckan & har knappt råd med något alls?
& sen ena sekunden så känner jag mig INTE redo att dela micke med någon annan.. att han sak springa till lilla Albin/Lilly först istället för mig.. men jag vill ha ett barn. men jag vill inte ha det såhär.

jag vill hinna resa (tex. volantär jobb osv..) jobba (mamma tjatar att jag måste jobba upp föräldrarpenningen så jag kan vara mammaledig läänge) & ha en lägenhet. men tanken att vara ansvarlös lockar mig. men jag vill ge mitt barn allt i världen. jag vill inte att jag ska jobba på typ ica & micke med ngt kroppsligt arbete (hahah bara för att jag klarar inte se han smutsig!!) han är typ mer än kontorsnisse, fast han mer än gärna jobbar på ett lager eller ngt! haha.. varje dag känner jag mig som skit för jag inte har börjat leva mitt liv ordentligt. jag vill INTE bli en svennemorsa , jag vill inte bo i sverige hela livet. det passar liksom inte mig.. men vad passar mig då? allt hade varit så mycket ENKLARE om jag visste det.
därför är det skönt att få vara med vänner som inte bryr sig. som bara är. som "accepterat" vart dom är. dom kämpar på iaf.

varför blir livet ALDRIG som man har tänkt sig? varför känner jag mig som 30 i mina tankar, fast jag är 20?
därför söker jag alltid jobb & KÄMPAR , för det är typ det enda som får mig att gå "jag kasnke får det här jobbet" .. varje gång jag söker ett.. och jag är liksom inte kräsen. det får min inte vara i min situation, jag kan jobba på donken. verkligen INGET jag vill, men JAG KAN. hatar att vara en jävla parasit som lever på andra. fan HATAR det , blir fan äcklad. visst jag betalar 500 kr men vafan är det? 21 år & så ska man FAN klara sig själv! och jag som sa att jag skulle bli en "golddigger" när folk frågade mig vad jag skulle bli.. HAHAH skulle jag fan inte klara en dag! skulle nog dö helt om jag inte hade mina 2 dagar i veckan .. inga EGNA pengar alls.. inte kunna bidra med något. nä, så man ska väl vara glad för det lilla. men jag har lite svårt för det. jag har alltid haft ett "storhetsvanisnne" på något sätt.. men det är bara för att min mamma har sagt från dag 1 "du kan bli precis vad du vill! den enda som stoppar dig, är du" och alla lärare har sagt att allt är bra, bara det att jag måste tro mer på mig själv. det säger mamma ALLTID. tex. när jag söker ett jobb.. jag :nja jag vet inte! mamma: sandra, du måste tro på dig själv!
men inte så kontsigt att man inte gör det när man har ett skitjobb! & tog studenten för hur länge som helst. ja, då försöker folk trösta.. "men du har ju varit utomlands i 1 månad" .. & "vissa har ju inte ens jobb, dom kämpar ju inte ens" nää men tänk om man var så bekväm att man inte ens kämpade ? det hade på ett sätt varit skönare, för då hade jag kunna skyllt på att jag var lat eller något.

blir bara så jävla ledsen liksom. var`t är min bebis? vart är mitt jobb? osv. jo, KÄMPA SANDRA. så kommer det tillslut. jag vet. men jag kommer tycka jag är gammal då. DET SUGER! JAG SUGER! BAJS. ALLT SUGER!!!!

jag vill liksom börja skriva min livshistoria. tacka gud, för fina vänner & familj!

åååh, frustreande. har babblat på hur mycket som helst men har inte ens fått med hälften av det jag menar. men så känner jag iaf.. varför kunde inte min mamma tjata om barn istället för att uppfostra mig som en duktig tjej med bra verderingar? HHA micke sa det sista "du är en tjej med jävligt bra verderingar, både för dig & dina medmänniskor.." HAHAH .. han får mig att skratta iaf :) VIKTIGT!

Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard


/ sanera